1 Macc 7

a 1. 2 Mack 14,1

b 5. 2 Mack 14,3.6; 1 Mack 2,44.3,8. 6,24

c 8. Se Vän och Floden i Ordförkl

d 13. 1 Mack 2,42; 2 Mack 14,6

e 17. Ps 79,2; 1 Mack 1,37; 25.2 Mack 14,26

f 26. 1 Mack 3,38; 2 Mackl 4,12.39

g 27. 2 Mack 14,19.33; Esr 6,10; 2 Mack 14,31

h 37. 1 Kon 8,29.43; Jes 56,7; 2 Mack 14,35; Matt 21,13

i 41. 2 Kon 19,35; Jes 37,36; Sir 48,21; 2 Mack 8,19.15,22

j 43. 2 Mack 15,28.47; 1 Sam 31,9

k 49. 1 Mack 4,59

Konung Demetrius sänder först Backides, jämte Alcimus, mot Judas och därefter Nikanor. Nikanor uttalar hotelser mot helgedomen; han bliver besegrad och faller. Segerfest firas i Jerusalem.

1 År 151 undkom Demetrius, Seleukus’ son, från Rom och landsteg med några få följeslagare i en stad vid kusten och uppträdde där såsom konung. 2 Och när han därefter drog in i sina fäders konungapalats, grep krigsfolket Antiokus och Lysias för att föra dem till honom. 3 Men då han fick veta detta, sade han: »Låten dem icke komma inför mina ögon.» 4 Så blevo de då dödade av krigsfolket, och Demetrius besteg sitt rikes tron.

5 Då begåvo sig alla avfälliga och ogudaktiga israeliter till honom, och de anfördes av Alcimus, som ville bliva erkänd såsom överstepräst. 6 Dessa anklagade sitt folk inför konungen och sade: »Judas och hans bröder hava röjt alla dina vänner ur vägen, och oss har han fördrivit ifrån vårt land. 7 Så sänd nu åstad någon som du litar på, och låt honom komma för att med egna ögon se allt det fördärv som Judas har dragit över oss och konungens land, och för att straffa dessa och alla som hava varit dem behjälpliga.»

8 Konungen utsåg då härtill Backides, en av konungens vänner, som var ståthållare i landet på andra sidan floden och var en högt uppsatt man i riket och trogen konungen. 9 Denne sände han åstad jämte den ogudaktige Alcimus, vilken han tillförsäkrade den översteprästerliga värdigheten; och han bjöd honom att utkräva hämnd på Israels barn.

10 De bröto alltså upp och kommo med en stor här till Judeen. Backides sände nu, i sviklig avsikt, budbärare till Judas och hans bröder med fridsam hälsning. 11 De aktade likväl icke på deras ord, eftersom de sågo att de hade kommit dit i spetsen för en stor här. 12 Men en skara skriftlärde församlade sig hos Alcimus och Backides för att söka vinna rättvisa. 13 Och asidéerna voro de första bland Israels barn, som sökte utverka fred av dem, 14 ty de tänkte: »Det är en präst av Arons släkt, som har kommit med detta krigsfolk; han skall icke göra oss något ont.» 15 Och han gav dem fredliga försäkringar och lovade dem med ed att de icke skulle söka bereda dem och deras vänner ofärd. 16 Och de satte tro till honom. Men han lät gripa sextio män av dem och dräpa dem på en och samma dag, såsom skriften säger:

17 »Dina frommas döda kroppar hava de kastat ut,

och deras blod hava de utgjutit runt omkring Jerusalem,

och ingen fanns, som begrov dem.»

18 Och fruktan och förskräckelse för dem föll över hela folket; de sade: »Ingen sanning och rätt finnes hos dem. De hava ju brutit överenskommelsen och den ed som de svuro.»

19 Men Backides bröt upp från Jerusalem och lägrade sig i Betset. Därifrån sände han åstad och lät gripa ett stort antal av sina anhängare, som hade gått över till fienderna, och därtill några bland folket; och han lät avliva dem och kasta deras kroppar i den stora brunnen. 20 Därefter överlät Backides landet åt Alcimus och lämnade kvar hos honom en häravdelning till hans hjälp och begav sig sedan tillbaka till konungen.

21 Alcimus kämpade nu ivrigt för sitt översteprästämbete. 22 Och hos honom församlade sig alla de som sökte väcka förvirring bland sitt folk; och de bemäktigade sig Judeen och foro mycket våldsamt fram i Israel. 23 När Judas såg allt det onda som Alcimus och hans anhängare förövade bland Israels barn, i ännu högre mått än hedningarna, 24 drog han omkring till alla trakter av Judeen och utkrävde hämnd på dem som hade gått över till fienderna; och de hindrades från att fritt röra sig i landet. 25 Men då nu Alcimus såg att Judas och hans anhängare fingo överhanden, och märkte att han icke kunde hålla stånd mot dem, vände han tillbaka till konungen och framställde svåra anklagelser mot dem.

26 Konungen sände då Nikanor, en av sina anseddaste hövitsmän, vilken var uppfylld av hat och fiendskap mot Israel, med uppdrag att tillintetgöra folket. 27 Och sedan Nikanor med en stor här hade kommit fram till Jerusalem, sände han, i sviklig avsikt, bud till Judas och hans bröder med fridsam hälsning och lät säga: 28 »Icke må det vara någon strid mellan mig och eder. Jag vill komma till eder, i sällskap med några få män, för att i fred och vänskap sammanträffa med eder.» 29 Och han begav sig till Judas, och de hälsade varandra fredligt. Men fienderna stodo färdiga att föra bort Judas med våld. 30 Saken blev dock bekant för Judas, nämligen att han i sviklig avsikt hade kommit till honom. Judas drog sig därför skyggt undan och vägrade att vidare sammanträffa med honom. 31 När Nikanor märkte att hans anslag hade blivit röjt, drog han ut till öppen strid mot Judas vid Kafarsalama. 32 Därvid föllo av Nikanors folk vid pass fem hundra man; de Övriga flydde till Davids stad.

33 Härefter steg Nikanor upp på Sions berg. Då trädde några av prästerna ut från helgedomen, så ock några av folkets äldste, för att fredligt hälsa honom och visa honom det brännoffer som just höll på att frambäras för konungens välgång. 34 Men han drev gäck med dem och gjorde spe av dem och förorenade dem och talade övermodiga ord. 35 Och han svor i vrede en ed och sade: »Såframt icke Judas och hans här nu strax överlämnas i min hand, skall jag, när jag välbehållen kommer tillbaka, bränna upp detta hus.» Och han gick sin väg därifrån i stor vrede.

36 Då gingo prästerna in igen och ställde sig framför altaret och templet och brusto ut i gråt och sade: 37 »Du har ju själv utvalt detta hus till att uppkallas efter ditt namn, för att tjäna ditt folk till ett hus för åkallan och bön. 38 Så utkräv nu hämnd på denne man och på hans här, och låt dem falla för svärd. Kom ihåg deras hädelser, och låt dern icke bliva beståndande.»

39 Och Nikanor drog bort ifrån Jerusalem och lägrade sig i Betoron; där förenade sig en här från Syrien med honom. 40 Judas åter lägrade sig i Adasa med tre tusen man. Och Judas bad och sade: 41 »När en gång den assyriske konungens sändebud hädade, gick din ängel ut och slog ett hundra åttiofem tusen man i hans här. 42 Låt likaså denna här i dag bliva i grund slagen av oss, för att de övriga må förstå att han har talat smädliga ord mot din helgedom; och döm honom efter hans ondska.» 43 Och på trettonde dagen i månaden Adar drabbade härarna samman till strid. Och Nikanors här blev slagen, och själv var han den förste som föll i striden. 44 Men när hären såg att Nikanor var fallen, kastade de ifrån sig sina vapen och flydde. 45 Och judarna förföljde dem en dagsresa, från Adasa fram till Gasera, och de blåste i larmtrumpeterna bakom dem. 46 Då drog folket ut från alla byar i Judeen runt omkring och angrep dem från alla sidor, så att de vände sig mot varandra. Och de föllo allasammans för svärd; icke en enda av dem slapp undan. 47 Och judarna togo byte och rov; och Nikanors huvud höggo de av, så ock hans högra hand, som han i övermod hade lyft mot höjden, och togo dem med sig till Jerusalem och fäste upp dem där, högt uppe i höjden. 48 Nu gladde sig folket högeligen, och de firade den dagen såsom en stor glädjedag. 49 Och de bestämde att denna dag årligen skulle firas på den trettonde dagen i månaden Adar. 50 Och Judeen hade nu rö en kort tid.

^a ^b ^c ^d ^e ^f ^g ^h ⁱ ^j ^k